Selma

Selma är ett kvinnonamn som i svensk namnforskning förknippas med James Macphersons *Ossians sånger* från 1760-talet. Där är Selma namnet på kung Fingals borg; ortnamnet har traditionellt tolkats som ”vacker utsikt”. Namnet började användas som förnamn i Tyskland mot slutet av 1700-talet och spreds vidare i Europa. I vissa namntraditioner förekommer Selma också som kortform av Anselma, så namnets bakgrund kan variera. I Sverige fick det tidig spridning genom romantikens litteratur och förknippas bland annat med författaren Selma Lagerlöf. Namnet har haft flera perioder av stark användning och har en lång historia i svensk namnskick.

Selma kom till Sverige främst via Tyskland. Diktaren Frans Michael Franzén använde namnet på en sångmö i en dikt som trycktes 1793, och det äldsta svenska belägget anges till 1799. Namnet var etablerat här vid mitten av 1800-talet och fick stor spridning mot seklets slut. Författaren Selma Lagerlöf blev en välkänd bärare av namnet. Efter en nedgång under 1900-talets första hälft fick Selma ett nytt uppsving kring sekelskiftet 2000.